Alla dessa vägskäl

Publicerat: december 13, 2010 i Uncategorized

Vi har alla ett liv att leva. Dagar som avlöser veckor, veckor som avlöser månader och åren vilka kommer och går i en ständig ström. Vare sig man har ett jobb att gå till, en lektion att närvara, en semester att se fram emot så kan vi aldrig komma ifrån det faktum att tiden som utgör våra liv aldrig kommer tillbaka utan drar obönhörligen förbi som en flyktig skugga och endast lämnar fingeravtryck i form av minnen, gärningar och materiella ting efter sig. I den tid och det samhälle vi idag lever i tycks det bara bli mindre och mindre tid till reflektion och uppskattning. Stressen hinner allt oftare ikapp oss och vi blir mer och mer frånkopplade från vårt inre och därmed vår mänsklighet vilket i sin tur separerar oss från varandra. Vi har alltid tider att passa, prylar att inhandla, räkningar att betala, läxor som måste göras, kurser att gå, extratimmarna på jobbet som ska möjliggöra julklappsinköpen. Vi gör vårt bästa att fånga de stunder i vardagen som vi finner är värda att fånga. Det som inte är värt att avnjuta eller begrunda låter vi falla i glömska. Tankarna som är för jobbiga att tänka och känslorna som känns för tunga dränker vi med en uppsjö av underhållning och diverse tidsfördriv. Vi bedövar ständigt den frustration som gnager i vårt innersta väsen. Vi vänder ryggen till det samvete som gång på gång vill göra sig påmint. Kanske bara för en kort stund, när du (jag, eller vem som helst) efter ännu en fredagskväll av alkoholkonsumerande och ytligt minglande är på hemväg, letar sig tankarna förbi de murar du så noga byggt upp. Du höjer huvudet och låter, möjligen för ovanlighetens skull, blicken lyftas över marknivå och du sneglar med förundrad men skeptisk blick upp mot det stjärnspäckade himlavalvet. Då slår frågorna till med full kraft, ofrivilligt och per automatik. Blandade känslor av tvivel, perplexitet, och ödmjukhet infinner sig när du plötsligt inser hur lite du egentligen vet. Varför finns jag? Vad är mitt syfte i denna värld? Är det inget mer till livet? Vad är egentligen mitt värde i detta väldiga universum?

Just i detta ögonblick känner du dig sårbar. Du är blottad inför ovissheten och den totala slutgiltigheten i dessa eviga frågeställningar. Du tvingas därför mer eller mindre medvetet att ta ett beslut. Möjligen skakar du på huvudet åt ditt filosoferande och ler ironiskt åt den omöjliga tanken att det skulle kunna finnas svar på dessa frågor och inte minst att just du skulle komma över dem. Du bestämmer dig för att det är din trötthet och onykterhet som får dig att tänka ”flummiga” tankar som inte är till någon nytta. Du täpper till det hål i känslomuren som gjorde att din värld för en stund kom i gungning och du ställer upp dina mentala tankesoldater på vakt så att det inte ska hända igen. Du har återfått din trygghet. Nu är du hemma i din bekanta sfär och återgår till ditt ekorrhjul av vardagssysslor som garanterar säkerhet och direkta svar.

Eller…

så gör du upp med dessa känslor och omvänder dem till en positiv förväntan och tillförsikt av att svaren kanske ändå finns där ute, nånstans. När du kommit hem med denna återvunna nyfikenhet och iver så har ett frö börjat slå rot i ditt sinne. En närmast elektrisk känsloyttring vibrerar igenom din kropp med en kraftfull rysning och du känner att du får gåshud, en ovanlig reaktion kommer du på dig själv att tänka, men ändå så bekant på något sätt. Precis som om du är något livsviktigt på spåren och ivrigt försöker hålla dig kvar i den kraftiga strömmen av direkt uppenbarelse. Som barn fanns det aldrig brist på dessa intensiva känslor av upptäckaranda och inspiration. Ända sedan din tonårstid har du dock känt dig som ett batteri som sakta men säkert håller på laddas ur. Allt kom så naturligt när man var barn tänker du, allt var så enkelt. Knappt några bekymmer och det var alltid som om universum var på din sida och verkade för ditt välmående. Inga mysterier tycktes för stora eller för energikrävande. Inget hinder för omöjligt att överkomma. Du levde för möjligheterna livet erbjöd dig och du levde efter stundernas ingivelse och skrattet var din naturliga följeslagare. Ett skratt som inte var framtvingat, ironiskt eller sarkastiskt. Bara kärleksfullt och empatiskt. Du tog emot din existens med öppna armar, ödmjukt hjärta, och klarsynta ögon. På samma sätt tog du tog emot andra människor och förundrades varje dag i fascination av den skapelse du var en del av. Du var som en tvättsvamp som otröttligt sög åt sig nya intryck, upplevelser och kunskap. Du visste att du precis som en snöflinga var unik och distinkt från alla andra. Men ändå förstod du att allt och alla hörde samman och att du var en bland många avgörande bitar i ett viktigt pussel eller maskin som fanns till för att tjäna ett större och absolut syfte. Du kanske inte visste precis vad eller vem det var, men du hade ändå en fast förvissning att du en dag skulle få reda på det. Du kände dig oändligt betydelsefull, oändligt älskad, oändligt tacksam för att få vara vid liv och för att ha blivit given gåvan av medvetande. Du kanske inte reflekterade över detta i huvudet, men helt klart i hjärtat. Vad var det då som var annorlunda? Varför ebbade den där enkla och förutsättningslösa livsglädjen ut?

När du sedan sitter där i hemmets trygga vrå bestämmer du dig plötsligt för att försöka vattna detta frö och ladda detta batteri, som du misstänker kan vara din själ, med några enkla Googlesökningar. Kanske börjar du med Världens historia (som du får reda på många plan är betydligt annorlunda och mer intressant än det lilla man har lärt dig från historieböckerna i skolan). Evolutionsteorin (vilken du får reda på är baserad på ett antal utstuderade förfalskningar, som t.ex. ”Piltdownbluffen”, och utgör en billig och destruktiv trosuppfattning, du börjar lyssna på Kent Hovind´s  föreläsningar  om denna teoris orimlighet). Skapelseteorin (som blir mer och mer vettig och logisk desto mer du undersöker). Gud (som du bestämmer dig för måste finnas, inget annat skulle annars vara möjligt, och att det även Guds existens kan bevisas vetenskapligt). Liv efter döden (du kollar upp dokumenterade fall av NDE:s och intervjuer av överlevande och får reda på att en stor majoritet ,i vissa studier över 70%, som har dött och sedan återupplivats har upplevt en fortsatt verklighet efter denna tillvaro). Konspirationer (du börjar lyssna på Alex Jones och se vissa av dennes och andras dokumentärer…) men vad vet jag, detta är bara ett plausibelt scenario tagit från egna erfarenheter och det hela kan se helt annars ut för just dig. Ditt liv är din egna resa! Du gör precis vad du vill av den, det är dina val. Kanske är det det som är så problematiskt? Att det finns för många valmöjligheter? För lite tid och för många frågor. För många vägskäl och för få fungerande kompasser som förmår att leda en i rätt riktning. Alldeles för många åsikter och expertuttalanden. Var ska man börja? Vad ska man tro? Vad ska man tycka?

Jag hoppas du sakteliga vågar ifrågasätta mer i din värld och din tillvaro. Att du gör dig av med förutfattade meningar och fördomar, börjar ta mer ansvar för din inre människa och vågar tänka individualistiskt, inte faller för grupptänk och förhoppningsvis inte överlåter alla svåra livsfrågor åt auktoriteter. Eller låter teven tänka åt dig, vilket många gör utan att reflektera över det. Känner du till att vi till vardags i princip bara använder 20% av vår potentiella hjärnkapacitet? Det är hög tid att  gnugga igång geniknölarna och få fart på de andra 80%. Håller du inte med?

Ingen säger att det är enkelt att vara människa. Livet är en ständig kamp mellan det som är gott och det som är ont, mellan ljuset och mörkret, mellan sanningen och lögnen. Det kan vara så mycket enklare att leva bakom skygglapparna och acceptera mörkrets bekväma men kvävande boning och göra sitt bästa för att stänga ute sanningens bländande ljus. Men om vi bara tillåter oss själva att öppna upp ögonen och själen till den ovisshet som vid första åsyn kan kännas överväldigande och förvirrande  men ändå vågar ta det där steget ut i det okända så kommer vi att bli belönade med vishet. Kanske inte alltid visshet, men helt klart vishet. Den som söker kommer att finna och dörren öppnar sig för den som knackar. Alla svaren lär inte infinna sig på en och samma gång men fler och fler pusselbitar kommer dyka upp så att man får en chans att bygga en del av pusslet, och i sinom tid skapa sig en idé av vad det hela egentligen föreställer.

Denna blogg finns till för att förhoppningsvis underlätta för dig, och även mig själv, att lokalisera de splittrade delarna av sanning i en förvirrad värld full av illusioner, dimridåer och lögner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s